stunder man aldrig glömmer

Vill bara först säga att båten faktiskt åkte i igen i onsdags, kammade noll för 2:a gången på 6 år men fick uppleva härliga ljud när vågorna från båten möttes med isen i kanter & vikar, blir liksom ett ljud av en fågelflock först för att sen låta som om man spänner en vajjer i stark vind, ett utdraget metalliskt ljud som "pjoonnnng Fjooooong" & dimma som låg tät till detta gav en ganska bra mystik-känsla, dimman låg så tät att jag tappade kontrollen över norr & söder, lokalsinnet liksom försvann.

På tal om lokalsinne kan jag berätta en ganska otäck sak som hände mig & min kompis på vättern en vinter förmiddag när vi var ute & isfiskade.

Han bodde precis intill vättern & vi vandrade ner till isen, strandsidan var det vassrugg & ganska grunt så vi beslutade oss för att sätta oss lite längre ut, man såg en ö en bit ut men annars var det öppet & kalt.

Pilkade upp hålen vilket var ett ganska svettigt jobb som 13 åring med den där tunga pilken men det gick bra, vi satt ca 10-15 m från varandra & hade precis börjat när en tät dimma omslöt oss på bara några sekunder, vi skrattade lite åt det då vi inte ens såg varann å satt å skrek å hojtade lite som barn gör.

Plötsligt small det till, eller small kanske är fel ord, det vart som en långdragen åsk-knall & isen som var runt 60 cm tjock började gunga under fötterna, precis imellan oss vart en spricka i isen med öppet vatten som strömmade upp & täckte mina fötter, då sprang jag så fort jag kunde i motsatt riktning från sprickan som säkert var ett par decimeter bred nu, tappade orienteringen totalt samtidigt som det blåste upp & vart ymnig snöstorm (också detta inom loppet av sekunder).

Dimman försvann men den hårda snön som pepprade mitt ansikte i sidled gjorde mig helt blind samtidigt som jag ropade efter min kompis & famlade mig fram mot då okänt mål, kom på sprickan i isen, skulle jag fortsätta gå & riskera att hamna i den eller skulle jag bara stå still?

Isen fortsatte låta illa gång efter annan & inget kändes stabilt eller rätt, satte händerna som tunnel runt ögonen & tittade så gott det gick & fick se en skugga längre fram, vandrade mot den & samtidigt hade blicken konstant neråt för att kolla efter förrädiska öppningar i isen.

Efter mycke om & men visade det sig att jag kom fram till en ö, satte mig ner bakom en stor klippa, rotade fram lite papper & överlevare som man var hade man ju alltid en tändare med sig i innerfickan, hade lite tur där också att det fanns en liten öppning i berget där någon proppat i lite tändved & pinnar.

Tände en liten brasa & satt & värmde mig lite(ovärderligt i stunder som denna), nu tappade jag tidsuppfattningen men tror stormen bedarrade efter ca 1-2 timmar & sikten vart fri igen.
Gick ner mot isen för att titta & allt såg så fridfullt ut, precis som om det inträfffade aldrig hänt, snöbädden låg som en vit matta & började nu glänsa lite av solens strålar som började titta fram. (stunder man aldrig glömmer).

Började sakta gå över isen mot land & halvvägs över fastnar jag med foten i något & faller handlöst på den blanka isen med nysnö, tittar & får se, min väska, den satt fastkilad i isen & bara 1 dm av sittställningen stack upp, då började tankarna komma ordentligt, från här minns jag ingenting, men helt plötsligt från ingenstans kommer min kompis skrattande & glad med ispilken i handen, jag fick en kram, kan ni tänka er 2st 13 åriga killar som kramar om varandra av glädje?

Vi berättade aldrig det här för någon bara för vi visste vad konsekvenserna skulle bli & det vet nog du som är förälder också.

Vi högg upp isen runt väskan & började vandra hemmåt, pratade lite om våra upplevelser & avslutade turen med en lång bastu¨¨¨¨

Isfiske är inte att leka med på stora sjöar, såna här förhållanden kan man inte skydda sig mot, men man kan se till att vara förberedd, går jag ut på "större" sjöar vilket blir mer & mer sällsynt ser jag idag alltid till att ha med en kompass, tändare, braständare & naturligtvis isdubbar.