I år var det annorlunda om det inte vänder i vädret snarast, isen har börjat tagit fäste fick man bittert erfara igår när man for ut på det blå, allt såg perfekt ut med lätt västvind som bet i kinderna & gjorde ögonen tårögda på utresan genom viken.
Man hörde den kända stålvajjern som spändes upp runt kanterna när man åkte, ett metalliskt väldigt speciellt ljud som uppstår när vågorna bryter den cm tjocka isen efter landkanten, det låter mystiskt & onaturligt, förra året när man hörde det var det hård dimma så man inte såg spötopparna, det va en mäktig upplevelse.
Igår var både sol & måne uppe samtidigt & visade sig på en nästan klarblå himmel, frosten på bergsknallarna glänste vackert & man blev som paralyserad av vår vackra natur så här års. Men allt vackert har en baksida, snart kan man inte komma ut dit. Snart blir naturen en tv & en vägg, i bästa fall kan man beträda isen med lite redskap men det är ändå inte detsamma som att få sitta i sin båt & titta på solnedgången en jummen höstkväll med en kopp kaffe & trollingspöna riggade.
Jag undrar varje år hur & om jag ska överleva en vinter till??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna em liten ring på vattnet så man ser vart du fiskat :)